gymnasietankar

I veckan pratade jag med min Lillasyster som har fullt upp med skolan. det gjorde att jag själv började fundera lite på min egen gymnasietid.

Under gymnasiet hade jag fantastiskt roligt med underbara vänner. Jag satsade gärnet på skolan, högsta betyg var det enda som räknades. När jag ser tillbaka på det nu undrar jag vad jag har kvar från gymnasiet.

Fina bokstäver på ett papper är väl det. Vart tog mina vänner vägen? Jag har försökt hålla kontakten, skrivit något mejl ibland eller skickat ett sms. Visst, många har flyttat till andra städer. Det är inte en anledning till att förlora kontakten.

Varför känns det som om jag är den enda som anstränger sig? Ida och Anna träffar jag ibland, Juan pratar jag med då och då. Vad hände med alla andra?

Väl medveten om att jag själv är svår att få tag i på veckorna kan jag alltid försvara mig med att jag varit hemma i princip varje helg sedan skolstarten. Helgdagar som spenderats hemma i det lilla röda huset.

De vänner jag har bäst kontakt med är de jag umgicks med i högstadiet. Hur kommer det sig? Försvann de verkliga relationerna mitt i all betygsstress? Var det helt plötsligt så att de relationer som skapades förblev ytliga då allas tankar fanns på andra håll?

Inte vet jag. När jag ser tillbaka kan jag dock önska att jag satsat mindre på skolan och mer på att ha roligt. Kanske skulle jag då ha fler vänner som hörde av sig någon gång ibland.